Den 18 februari skrev jag ett inlägg om min lilla älskling.... Nu finns han inte längre och tårarna kan inte sluta rinna. Aldrig förr har jag älskat någon så mycket från första stund, nu känns allt tomt. Trodde han skulle klara det, han var den starkaste och bästa men han var för liten. Han ville så gärna men han orka inte.

Han har lämnat ett sånt tomrum efter sig och jag kommer fortfarande kika efter mig varje dag om han går där. Tänk alla gånger han var med och sprang på stranden, han älskade det. När vi körde bil ville han alltid sitta så han kunde se ut ur rutan, hans öron fladdra alltid så roligt i vinden. Varje gång man kom hem och öppna dörren sprang han mot en för han var så glad med den lilla svansen viftandes i 180 km/h. Han kunde leka med en och samma sko i flera timmar men han hade alltid koll på vart jag va så han kunde följa efter. Han ville inte gå efter någon annan, han vänta alltid på mig vart jag än var. Satt jag på kontoret la han sig vid min stol och vänta tills jag reste mig och vi kunde gå. Han gilla också Burger King, för han visste att han kunde få skinka där...

Känns som jag haft dig i hela mitt liv.... det är därför det gör så ont nu....

Min älskade lilla vän, det gör så ont i mig att aldrig mer få krama dig och aldrig få se hur glad du är. Fanns det något jag kunde göra för att få tillbaka dig hade jag gjort det. Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Du var den bästa och gjorde mig och alla så lyckliga genom att bara finnas till.

Vila i frid. Nu har du inte ont längre.