Detta är ett fantastiskt land!! Kom idag på att jag inte har så många dagar kvar.... känns verkligen hemskt och åka härifrån. Nästan 1 år har jag spenderat på den här ön, och jag älskar det mer och mer för varje dag. Kommer kännas oerhört tungt och tomt att åka härifrån. Men som sagt, This to shall pass.

Vi har vart på karnival i La Vega! Det är ju helt vilt verkligen men extremt roligt. Vi ska antagligen dit igen på söndag. Och sen köra inom Santiago på måndag och shoppa lite! Det är man inte så bortskämd med här, det är inte direkt Turkiet...

Min lilla Bruno har blivit bättre och idag fick jag hämta hem honom från veterinären. Jag ber till högre makter att han är på bättringsvägen och inga fler överaskningar kommer. Tänk att man kan älska en så liten sak så himla mycket.

Var så hårt att lämna honom där och se han så svag och liten.....

Nu ligger han hemma och sover i min garderob :) han gillar det..märkliga hund..

Jag vill göra en ny tatuering.. Marijana ska göra en.. vad ska jag göra? Det är frågan....

Gud vad jag saknar min lilla Bruno! Så fort han inte är med mig får jag en sån enorm saknad! Jag tittar alltid bakom mig om han är där, eftersom han typ följer vartenda steg man tar.

Men idag har jag vart ute på hotellen, och då är det svårt att ha honom med :)

Satt och kolla på bilder och han var verkligen super liten när jag fick han. Nu tycker jag han är stor, fast egentligen är han fortsatt en liten liten valp....

Jag har fått köpa tre nya laddare igår av en kille ute på gatan eftersom Bruno har käkat upp alla mina. Allt som ligger på golvet äts upp så nu mer står alla mina skor inne i garderoben... Störd hund :)

Vad gör man när man inte känner för att göra någonting??! Jag har aldrig haft så här dålig motivation någonsin tror jag. När jag precis trodde att jag visste vad jag skulle göra i framtiden och hade en massa planer så blev jag träffad av en bomb och står på ruta 1 igen. Sjukt konstigt känns det... Nu har jag bara ingen ide alls. Bruno ligger och sover på golvet bredvid mig och jag känner för att bara göra detsamma. Jag saknar verkligen alla där hemma och inatt drömde jag att det var sommar i Sverige och vi var ute och bada på Mollön, allt var så jäkla bra men så vakna jag och insåg vart jag fortsatt var.

Det är så jävla svårt och bara gå vidare, för runt omkring mig är allt samma som det var. Alla saker vi gjort och jag passerar varje dag minnen och skit. Det är helt fucked up och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Om jag bara kunde jobba, men när jobb mailen inte vill fungera och felet ligger är i Zurich känns det rätt långt borta.

Sen att mitt mission med att få hem min älskade Bruno till Sverige verkar vara svårare än att stoppa kriget i mellanöstern är bara ytterligare ett orosmoln. Vem betalar 38 000 kr för att sätta han på en jävla gård ute i ingenstans och inte få se han på 3 mån??! Vad är detta för system.........

Vilket inlägg det blev, men ja.. det var ju det där med motivationen...

Ayuda me! 

Dagarna rullar vidare, har kommit på att det är inte så mycket och grunna över. Jag är heartbroken men jag orkar inte gå igenom allt i huvudet åter o åter igen. Det blir man bara trött av. Så kom på att tiden finns ju... tiden kommer lösa allt. Kom och tänka på Smögen sommar och Sofie.. "Det löser sig, det gör det alltid"

Så Im moving on! Det som inte dödar gör en starkare. Nu njuter jag av underbara Dominikanska Republiken! Och räknar ner dagarna tills Syrran dyker upp här! Då blir det enjoy-paradise i 2 veckors tid. Kommer ju bli alldeles fantastiskt!

Att veta att jag har sånt sjukt stöd från alla gör det bara ännu lättare att strunta i det och gå vidare. Det är underbart att veta att så många bryr sig runt omkring. All Kärlek till er!

On the first page of our story. The future seemed so bright.
Then this thing turned out so evil. I don't know why I'm still surprised.
But you'll always be my hero. Even though you've lost your mind.

På 10 min kan allt gå från lyckligast på jorden till att vara i ett helvete.

Han vet fortfarande inte att jag vet, men när han får reda på det ska jag se till att han känner av lika stor smärta som jag gör nu.

Jag vet inte ens varför jag skriver det här, men jag vill bara att det ska komma ut. Jag klarar inte av att ha det inom mig, jag hatar att veta att jag bara har varit en i mängden av alla. Det värsta av allt är att alla har vetat om mig....det är bara jag som inte har vetat.

Jag känner varken arghet eller besvikelse. Jag kan inte ens gråta. Allt jag känner är tomhet.. och det finns inga ord som kan beskriva den känslan.

Under 1 år har jag varit så godtrogen, ett år som också har varit det lyckligaste jag haft på länge. Men just nu känns allt som ett stort skämt.

Allt vi har delat, allt vi har sagt och allt vi gjort tillsammans var bara en stor lögn.

Mest av allt är jag arg på mig själv, hur kunde jag inte förstå? Hur kunde jag ge så mycket av mig själv till någon som inte ens ville ha det.

Så länge som jag bara har gått runt så lycklig i en enda stor lögn. För han betyder jag abslout ingenting och i hans ögon är jag bara en tjej från långt borta som gör allt för honom. Han vet att han har mig runt sitt lillfinger, men han känner mig inte så väl så tydligen så han trodde att jag aldrig skulle få veta.

Jag orkar inte ens tänka på det, jag orkar inte äta. Allt jag vill är att sova och hoppas jag vaknar och drömt allt. Tyvärr är den chansen minimal och jag måste ta tag i verkligheten. På fredag är det hans födelsedag och han kommer få en fantastisk födelsedags present av mig.